2013-09-14

My Monster (2009)

Från att i början av antologin ha lånat och inspirerats från tidigare regissörer, har Ronny Carlsson nu med hjälp av My Monster lyckat skapa sig en personlig stil. Det är nu vi börjar kringgå allvaret i hela utvecklingsfasen och det empatilösa missfostret från den tidigare delen "Video Geisteskrank" har äntligen lyckats öppna sitt hjärta. Från att ha utfört fysisk terror börjar han nu bli förälskad i den kvinna han tidigare mördade. Han inser hur smärtsamt det är att älska någon som redan är död, men ständigt jagas han av bilderna från den kvinnliga vålnaden.



När Ronny började filma "My Monster" skulle filmen egentligen handla om liv och död. Den spelade inte på några nedskrivna manus men blev trots detta väldigt likt "Video Geisteskrank", på så sätt fick det alltså bli en fullsatt uppföljare. Medan den tidigare delen symboliserar folks uppfattning kring videovåld och om hur den sägs påverka människor, fokuserar "My Monster" istället på en kärlekshistoria som stilfullt berättas ur en filmgalnings perspektiv. Denna filmen experimenterar mycket med det bisarra och det mörka delarna som saknades i dess föregångare.


Återigen leker Ronny med oss som åskådare. Allt är mycket mer alarmerande än tidigare och du kommer förmodligen hamna i ett epileptiskt tillstånd. Bland självstympning och tortyr, tar det ett tag att förstå filmens röda tråd. Men mot slutet kommer den sätta sig som en oförberedd käftsmäll. Likt sin föregångare är det fortfarande musiken och dess experimentella redigering som ger filmen sin unika upplevelse. Det finns några briljanta scener i My Monster som jag tror Ronny Carlsson är mycket ensam om och det är upp till dig att få uppleva dess uttrycksfulla kreatur.

My Monster är en samarbetes-produktion av Ronny Carlsson, Preston Carnell och Michael Todd Schneider (Maggot Films). Inte nog med det så har Ronny också fått stöd av andra filmentusiaster, bl.a av Tim Walton (Running With Scissors) som stod för en av filmens absolut viktigaste scener mot slutet, och all musik är komponerad och tillverkad av co-producenten Michael Todd Schneider.


I min tidigare recension pratade jag om en mognadsprocess och My Monster är verkligen ett mognadsbegrepp. Att så intensivt lyckas vända på steken och gå från (missuppfatta mig inte nu) ett taskigt försök till extremfilm, så har Ronny med uppföljaren lyckats nå fram med ett bredare djup i sitt skapande och lagt till de viktigaste biståndsdelarna för att lyckas få karaktären att bli intressant igen. Nu har det meningslösa våldet eskalerat till någonting mer psykologiskt och det är något som verkligen triggar mig till att fortsätta vilja hålla ögonen fokuserade på skärmen.


Detta är, liksom föregångaren en kortfilm och utspelar sig på dryga 30 minuter. Och för att medvetet upprepa mitt tidigare utlåtande så tycker jag att du skall ta dig tid att se filmen om du hittar den. Försök sammankoppla "Video Geisteskrank" med "My Monster" så återkommer jag senare med den tredje och avslutade delen i antologin "The Director".

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar